Hur går det till exempel att köra med en 8,5-metersbil på de smala och slingrande vägarna, bland kullar och berg och i trånga gränder? Det går alldeles utmärkt, vilket säkerligen kan bekräftas av andra Skottlandsresenärer – det är ju rätt många Flair och Arto som funnit vägarna dit!

För två år sedan var vi för första gången i Skottland. Den gången gick resan till Lewis&Harris – den största av öarna i Hebriderna – samt till Uist och Isle of Sky. Vi hade sett bilder från dessa JÄTTESTORA stränder och vikar, och kände att vi absolut måste åka dit någon gång och låta oss övertygas. Och vi blev störtförälskade! Människorna är okomplicerade och mega-vänliga, landskapet är hisnande och finns det inte någon förbudsskylt är det fritt att övernatta. Skottlandsviruset hade verkligen drabbat oss!

Den gången reste vi med vår ”Häkchen” – en 7,2 meter lång Arto. Allt var mycket okomplicerat och inte ens de små färjorna mellan öarna innebar något problem.

Med färja

När vi nu skulle ge oss ut på vägarna med en 8,5 meter lång tandemaxlad bil, var vi mer än nyfikna på hur det skulle komma att gå. Men låt oss börja med själva starten på semestern – nämligen resan med färja. Vad vi från början inte visste var, att Skottland är ett mycket närbeläget resmål för oss i Tyskland, i varje fall om man som vi bestämmer sig för DFDS-rederiets färjelinje från IJmuiden till Newcastle. Avgång vid 5-tiden på eftermiddagen. Nästa morgon vid 9-tiden är man i Newcastle, och därifrån är det 1 timmes resa till den skotska gränsen. Det finns förvisso kortare färjelinjer, men vi gillar att resa med båt och denna linje tar oss till den nordligaste punkten som man kan nå.

Innan man kan köra ombord måste man ju, helt logiskt, boka plats. Vårt tips är, att du bokar i mycket god tid – ju tidigare, desto billigare – och håller utkik efter rabatter. (Vi fick exempelvis, som medlemmar i ADAC, 10 procent rabatt.) dessutom rekommenderar vi att du uppgraderar till Commodore Class: Större hytter, en lite lyxigare frukostbuffé och roomservice, och bokar man tidigt blir inte merkostnaden så stor. För att du ska få en uppfattning om prisnivån kan vi nämna att vi bokade i oktober 2017 och betalade, efter rabatten på 10 procent, 704 euro för fram- och tillbakaresan.

Marilyns stora bakre överhäng ingav respekt inför ombordkörningen, men vi tog det lugnt och upplevde inte några problem.

Marilyn i vänstertrafik

Efter en överdådig frukost är vi i Newcastle och kan åter ge oss ut på vägarna, men först måste vi passera genom tullen. Här får vi känslan av att tullarna nästan slåss om vem som ska få titta inne i Marilyn, och vi får många lovord för vår husbil. Och sedan är det vänstertrafik som gäller. Första gången var det lite spännande – men det gick. Speciellt rondellerna tyckte vi var lite trixiga. Det finns körfält för alla riktningar, men som förare är det svårt att se något åt höger. Därför har vi nu skapat en liten arbetsfördelning: Bo, som kör, koncentrerar sig på trafiken närmast omkring oss medan jag, Frohmi, som sitter på passagerarplats ger tydliga anvisningar om körfälten, när det är fritt från bilar, och var vi ska svänga ut ur rondellen. Det funkar!

Sammanfattningsvis så vänjer man sig snabbt. Dessutom har vi försett förarhytten i Marilyn med olika slags påminnelser, för vi har lärt oss att när man efter en paus kör vidare lätt faller tillbaka till det invanda högertrafiksbeteendet.

Skottlands vägar

Senare, när vi rör oss i de skotska högländerna, tillkommer dessutom det som kallas ” Single Track Roads” – och vi älskar dem!!! Med några hundra meters mellanrum finns mötesplatser där man kan stanna och vänta till dess att den mötande trafiken passerat. Till och med bussar och lastbilar kan klämma sig förbi utan problem, trots att vi med våra 8,5 meter fyller ut hela mötesplatsen, och vi tycker att systemet fungerar bättre än smala tvåfiliga vägar. Dessutom kan vi njuta av en helt fantastisk omgivning medan vi står och väntar! Vi ser många husbilar med Fiats originalhytt som har trasiga backspeglar, vilket vi förmodar beror på att de alla sitter på samma höjd. Tur då, att våra sitter lite högre, och dessutom har en skotskt blå färg!

Ej att underskatta är den imponerande synen av Miss Marilyn i den skotska ensamheten, och vi får ofta stanna eller köra extra försiktigt. Hur som helst så gör folk ofta tummen upp för vår Marilyn, både längs vägarna och när vi stannar på någon ställplats, och det tycker vi är väldigt roligt! Sammantaget tycker vi oss märka att på fastlandet kör alla – både inhemska och turister – mer hektiskt än på öarna. Det verkar som om klockorna går lite saktare …

Kostnader, övernattningar och väder

I Skottland är dieseln dyrare än bensinen. Det högsta priset var, vill jag minnas, 1:60 pund (ca 18:30 kronor) i Durness längst uppe i norr. Här var dieseln till och med slut sedan några dagar, och vi blev verkligen oroliga. Som tur var kom det en leverans den följande dagen, och vi hade ändå tänkt att stanna där ett par dagar. Även om det finns gott om små bensinstationer, bestämde vi oss för att alltid ha så mycket i tanken att det skulle räcka för 15 mils körning. (När vi kom till Durness hade vi bränsle kvar för 7 mils körning, vilket definitivt var alldeles för lite!)

Livsmedelspriserna är lite högre än på kontinenten, men skillnaden är inte stor. Därför hade vi bara stuvat in en del baslivsmedel i husbilen, för att sedan kunna gå på upptäcktsfärd i de välutrustade engelska livsmedelsbutikerna – och dessutom ”på köpet” få en liten pratstund om vädret med de vansinnigt trevliga människorna.

Vi landade ofta till på campingplatser. Vi betalade mellan 20 och 38 pund per natt (under högsäsong är det oftast dyrare), och de högsta priserna skylldes på läget – direkt vid havet eller city-nära i Edinburgh. Sedan finns det ju Caravan Club, och om man tänker besöka campingplatser ofta ska man absolut bli medlem. Utan medlemskap hade vi på ett ställe fått betala 32 pund i stället för 12!

Dessutom kan man ju, som vi tidigare nämnt, fricampa. I tättbebyggda eller turistiska områden hittar man ofta P-platser med skylten ”No overnight parking”, och detta har vi konsekvent respekterat. Ofta finns det P-platser vid vandringleder eller stränder, där det går bra att stå i en fantastisk miljö. Vi sover till exempel gärna vid fyrar (Vem kunde väl tänka sig det J), men någon gång har det känts som om vi skulle blåsa bort, och vi ångrat att vi inte sökt lä inne på en campingplats. Och på en P-plats vid en vandringsled i skogen står vi inte så gärna – vi kallar ju oss trots allt för ”Stranddekos”.

Vilken som är den bästa tiden att resa till Skottland, är närmast en filosofisk fråga. Maj och Juni är en klassisk tid. Försäsong, ljust länge och de små (ett par millimeter) U-myggorna har ännu inte vaknat till liv. Allt blommar, och naturen är fylld av färger! Vår andra Skottlandsresa skulle, som omväxling, äga rum på hösten och vi tillbringade den andra och den tredje veckan i september där. Fotofanatikern Frohmi hade önskat sig många, mystikfyllda bilder i dimma, men dessa önskningar blåste bort av vinden. Det var faktiskt myyycket stormigt med en vindstyrka som nästan hela tiden låg mellan 8 och 9 och mot slutet, när den första verkliga höststormen kom, nådde den hela 11. Varje dag kändes det som om vi hade åtminstone fem regnbågar att beundra. Fantastiskt! Även om det regnar, och det gör det till och från nästan hela tiden, bjuder detta land på otroliga färgexplosioner, som verkligen fascinerar oss. Dessutom är det ju just sådant här väder vi älskar. Regnskurar som drar förbi på himlen, gigantiska molnformationer, rufsigt hår, näsan mot vinden. Vi hade två veckor med vårt älsklingsväder!

Vår resrutt

Vinden, vinden, detta himmelska barn. Egentligen vår bästa medresenär … Men väderprognosen för den första veckan gjorde, att vi valde resrutt enligt plan B. Ursprungligen hade vi tänkt åter bege oss till Hebriderna och de fantastiska kite-stränderna. Vi hade två veckors semester, och för den första förutspåddes en vindstyrka på mellan 8 och 9 hela tiden. Efter den mycket gungiga resan på den stora färjan, var emellertid önskan efter ytterligare en omskakande sjöresa tämligen begränsad. Dessutom är sådan vind för kraftig för kitesurfing, och på öarna finns ytterst få platser där man kan gömma sig för vinden. Vi reser i stället längs North Coast 500. Denna väg, cirka 500 engelska miles lång runt Skottlands nordligaste kust, marknadsförs sedan några år med begreppet THE ULTIMATE ROAD TRIP. Och de har absolut rätt! Därefter bär det av till Speyside, den ostkustska hemorten för Single Malt Whisky, och slutligen till Edinburgh. Vid slutet av vår resa har vi rest 180 mil genom Skottland, och varje möjlig minut har vi njutit av det stormiga vädret.

Sammanfattningsvis kan vi om Skottland säga, att det inte spelar någon som helst roll vart man åker. Överallt finns det underbara utsikter och fascinerande vägar. Detta land, och speciellt denna vägsträcka, är så vansinnigt omväxlande. Ena stunden tror man att man är i Sverige, nästa stund i Norge och sedan i ett landskap som hämtat ur Sagen om ringen. Höga, imponerande bergslandskap, hedlandskap, blåsiga klippor och skyddade vikar med vita sandstränder. Det är bara tråkigt, att man inte hinner med att stanna och utforska varenda kilometer.

Våra bästa platser och upplevelser

Vi åker alltså längs NC500 – den förkortas så – och vi åker moturs. Det betyder att man i Inverness svänger höger och följer huvudvägen norrut längs kusten. Vi övernattar i Bora på Caravan Clubs camping.  Campingen har en äventyrlig tillfart, men vi är säkerligen inte det största ekipage som tagit sig fram här. Både de mötande och de bakom oss väntar tålmodigt till dess att vi lotsat Marilyn över – och dessutom förevigat det hela på bild. Sedan vinkar de glatt, och alla kan vi köra vidare!

Vägen fortsätter parallellt med kusten med öppna vyer och vacker utsikt. Överallt är skyltningen föredömlig. Man passerar många sevärdheter, som till exempel Dunrobin Castle, men vi har i förväg enat oss om att hoppa över de saker som är utförligt beskrivet i turistbroschyrerna. Under våra två veckor vill vi helt enkelt uppleva så mycket av naturen som möjligt.

John o´Groats / Duncansby Head

Den första spektakulära höjdpunkten kommer vi till längst i norr den påföljande dagen: John o´Groats, den turistiskt nordligaste punkten på Storbritanniens ”fastland”. Härifrån kan man göra dagsutflykter till Orkneyöarna, som man kan skönja vid horisonten. Den från så många bilder välbekanta vägvisaren, går knappt att fotografera utan att några människor kommer med. Vi utforskar de udda butikerna, där det finns något för alla. Vi köper en skotsk flagga till Marilyn som passar henne bra. Och Frohmi får äntligen sina detaljerade kartor. De är till hjälp när mobilnätet sagt adjö – och dessutom är de trevliga att titta på.

Två kilometer österut lockar Duncansby Head med en P-plats vid fyren och den spännande och annorlunda klippkusten med de sockertoppsformade klipporna ute i havet. Detta får bli vår plats för natten! Då och då springer får förbi alldeles framför husbilen, och man kan se ända bort till Orkneyöarna. Perfekt, eller hur?
Men innan dess har vi blivit förvirrade av en engelsk dam som berättat: ”There are jumping dolphins on the other side”. På med vandringskängorna, kameran nedpackad och iväg! Några ”jumping dolphins” har vi inte sett men väl knubbsälar och fantastisk natur.
”Det himmelska barnet” tvingar oss till slut bort från denna plats med den gigantiska utsikten, och vi slår läger på den mycket vackra campingplatsen i John o´Groats.

Highlandfeeling

De följande två dagarna rullar vi vidare längs kustvägen. Vi hittar stora stränder, och vi hittar små stränder. Tyvärr passade inte vinden vid någon av dem för kitesurfing, men vi tröstades snabbt vid anblicken av den storslagna naturen. Vi hittade höga berg och utbredda slätter, och naturen växlade så snabbt att man knappt hunnit smälta det man såg för 5 minuter sedan innan det var dags för nya intryck.

Vår mest skotska övernattningsplats ligger vid viken Kyle of Tongue med utsikt över fårbetesmarker, en gammal begravningsplats och pampiga berg. Perfekt för en whiskyprovningskväll! Vi har äntligen fyllt upp vår whiskybar, efter att ha lämnat hemmet utan en enda av de gyllene dropparna. Man tar ju inte sand med till stranden …

En Dalwhinnie, från det högst belägna destilleriet i Skottland, hittade vägen in i husbilen redan på den första dagen av vår resa. En Old Pulteney från Wick och en Wolfsburn från Thurso övergick i vår ägo i en liten charmerande spritbutik i Thurso. Skönt skotsk guld! Cheers! Slàinte!

Durness

En verklig superstrand har vi fått intrycket av att det finns i Durness. Och om den håller vad den lovar, kommer vi att stanna här i två dagar. Bara stanna upp, chilla och smälta intrycken. På campingplatsen får vi en tomt med utsikt. Flera tomter är för övrigt reserverade, och till kvällen är campingen full. Från vår Arto har vi utsikt över viken. Kan studera ebb och flod och de där perfekta små vågorna. Se hur regnskurarna kommer och går, inklusive regnbågar. Vid högvatten ser vi i det glasklara vattnet hur sälarna leker i vågorna och jagar fram. Man kan helt enkelt inte slita ögonen ifrån skådespelet! Vi tittar så länge att det känns som om ögonen håller på att trilla ut ur sina hålor. Med en bra droppe whisky i glaset. Vad mer kan man väl begära?

På den andra dagen vandrar vi iväg åt vänster. Till konstnärsbyn Balnakeil och till nästa strand – Balnakeil Bech – där man hittar Storbritanniens högsta dyner. Sedan till höger. Där finns Smoo Cave, en sandstensgrotta som det är fritt att besöka ända in till det underjordiska vattenfallet. Själva stannar vi hellre ute, med himmel ovanför huvudet. Går sedan snabbt till Marilyn-baren och fortsätter att studera vågorna.

Vandringar

De följande två dagarna reser vi söderut längs västkusten. Från Ullapool till Isle of Skye heter området Wester Ross. Namnlikheten med Game of Thrones kan knappast vara någon tillfällighet. Man har känslan av att resa bland filmkulisser, så vild och overklig är omgivningen många gånger. När vi någon gång befinner oss i bergen, står även vandringar på programmet. I Knockan Crag National Nature Reserve hittar vi en vacker och informativ vandringsled. Förutom fantastiska vyer, får man här också lära sig mycket om geologi.

Längre söderut vid den – som det känns – 200:e viken ser vi, längst in i en dal, ett vattenfall och en liten stig längs floden. Efter en timme, över massor med stenar och mycket hoppande över vatten, är vi framme. Underbart högt ljud! Och en fantastiskt vacker dal som vi går igenom. Även utsikten över det stormpiskade havet under vandringen tillbaka, tar andan ur en. Vattentäta skodon är ett absolut ”måste”!

Och därmed är vår upptäcktsresa längs nordkusten tillända. 7 övernattningar har vi behövt. Det går säkert att göra resan på kortare tid, men längre tid är absolut att rekommendera!

Speyside

Vi har ju ännu en önskan kvar detta års skottlandsprogram: Vi vill väldigt gärna åka genom Speyside – hemorten för Single Malt Whisky. Spey är en flod, som fått ge namn åt regionen, och koncentrationen av destillerier är här den högsta i hela landet. Det är inte svårt att känna igen de många, typiskt bruna, hänvisningsskyltarna som leder till turistattraktionerna. Skulle man svänga in till vartenda destilleri, skulle man ha att göra ett bra tag J. Alltså gäller det att göra ett urval.
Här kan det vara på sin plats att förklara att det var först för två år sedan som vi förälskade oss i de läckra skotska dropparna. Den gången besökte vi ett litet familjeföretag på Lewis&Harris, och blev fascinerade. Alltså tänkte vi att nästa gång ska vi besöka den ledande spelaren på marknaden: Glenfiddich Distillery.
Övernattat har vi gjort i Aberlour, på en lugn P-plats alldeles intill Spey. I Aberlour finns Aberlour Distillery, (vi rekommenderar verkligen att man bokar en guidad tur) men också fabriksförsäljning av Walkers Shortbread – himmelriket för kexälskare.
Den guidade rundturen genom Glenfiddich-destilleriet är levande och intressant. I butiken kan du botanisera bland de olika flaskorna, och stärka dig kan du göra i restaurangen på området där hjortkronorna är allestädes närvarande. Efter besöket kan vi dock konstatera att denna whisky inte faller oss i smaken lika mycket som andra sorter. Ska det vara whisky, ska den gärna ha en smak av torv …
På vår resa besökte vi fyra destillerier. Något vi snabbt upptäckte var, att alla på något sätt försöker sticka ut på något sätt. Dalwhinnie är det högst belägna, Wolfburn är det nordligaste på ”fastlandet”, Glenfiddich har sin egen flod. Vi noterar det roat, och undrar vad nästa unika egenskap ska vara …
Under de första två dagarna har vi alltid svängt av vid varje destilleriskylt, men snabbt upptäckt att man på detta sätt knappt kommer framåt på sin resa och har därför (tyvärr) avstått från detta. Vi vill också framföra ett tack till den trevliga damen i Dalmore, som förklarade att vi lugnt kunde köpa whiskyn hemma i Tyskland där den dessutom, på grund av skatterna, är billigare! Detta dämpade till en del – men inte helt – vår lust att köpa med oss något hem :).

Edinburgh

Vinden, som hela tiden gjort att vi kunnat njuta av ett verkligen fantastiskt väder driver oss framför sig, och det till nästa Plan B. Vi hade gärna velat åka långsamt tillbaka till ostkusten och Newcastle, men en fullt utvecklad höststorm – Ali, kallad – kommer med vindstyrkor upp till 11. Inte ens med vår tandemaxlade bil vill vi då vara på resande fot. Nästa Plan B innebär alltså, att vi styr kosan mot en campingplats i Edinburgh, väntar ut stormen och på de sista semesterdagarna tar en titt på staden innan vi vänder åter till färjan. Också ett trevligt sätt att avsluta semestern!

Som campingplats väljer vi Mortonhall Caravan + Campingpark. Den ligger centralt – med buss tar det knappt en halvtimme in till centrum. Vi måste betala ett pristillägg på grund av husbilens längd, men det tar vi med ro och gläder oss åt att vi funnit en trygg plats redan innan stormen började vid lunchtid. Kort därpå var så gott som samtliga broar och liknande avspärrade, men vi hade det gemytligt i vår Marilyn.

Edinburgh är i sig megasevärt, och verkligen att rekommendera. Om man lyckas tänka bort alla människor, känns det som om man vore mitt i en historisk film. En eftermiddag tar vi oss från Princess Street upp till slottet, via Royal Mile ner till borgen Palace of Holyroodhouse, uppåt igen till Nelson-monumentet och tillbaka via Princess Street. Hela tiden försöker vi samla på oss så många intryck som möjligt, men för ett utförligare besök bör man planera in minst två dagar!

Efter vår tvåveckors roadtrip, då vi provat på både vackert väder och storm, kör vi alltså i Newcastle åter ombord på färjan för att skakas tillbaka till Holland. Skottland har under dessa två veckor visat sig från sin vilda och stormpinade sida, men även det var underbart och vi längtar tillbaka.
På återseende!

Facit efter vår resa genom Skottland med en tandemaxlad Arto: I slutändan har vi inte haft svårare att ta oss fram, än vad vi tidigare elegant klarade med 7,2 meters längd och 2 axlar – till exempel genom att låta överhänget sticka ut utanför P-rutorna. Men det har ju inte med landet att göra, så kan/måste man göra nästan överallt. Viktigast är, att vi absolut inte någon gång känt oss begränsade, vare sig på småvägar eller vid manövrering där det är trångt. Sådant klarar den tandemaxlade bilen förvånansvärt problemfritt. Och körkomforten, även när det blåser hårt, är oersättlig! Dessutom växer man ju med sin uppgift, bara man litar på sig själv J. Generellt finns det i Skottland alltid gott om plats på både vänster och höger sida av vägen. Trånga passager mellan häckar eller stenmurar finns det så gott som inte något av.

Tja, och Skottland – vad kann man mer säga? Hur kunna beskriva denna stormiga och förtrollande del av jorden i en kort berättelse? Det går helt enkelt inte! Res själv dit!

Har du frågor, står vi gärna till förfogande. En utförlig berättelse från resan hittar du här:
www.stranddeko.de/Schottland2018

Mer om North Coast 500 hittar du här:
https://www.northcoast500.com